Det är tråkigt när man tror att efter fyra år så borde en människa "mogna" på sig lite och kunna vara glad för någon annans skull. Men de är ju troligt att vissa människor helt enkelt inte förtjänar en andra chans eller som i det här fallet en tionde chans. Det tråkigaste är att man själv är alldeles för blåögd och tror det bästa om allt och alla. Men jag är så väldigt glad för min egen skull att jag har Otto och han är helt klart det bästa som har hänt mig. Men personer som vill ha makt över oss lämnar vi åt slumpen!

Nu ska jag lämna detta här och gå vidare med denna regniga dag ute i Setsele för lite kassler panna och gammfolks häng. Saknat mig lilla Farmora!