knockeduplife

Ni vet känslan när man är singel och tror att man aldrig någonsin kommer att hitta kärlek igen? Hade gett upp tanken helt att jag en dag kanske skulle hitta någon. När jag träffade Kristofer visste jag att det var något speciellt med honom. Någonting fastnade. Men försökte kasta bort tankarna eftersom att det aldrig skulle kunna hända, han i Luleå, jag i Malå. Det gick ett år men han fanns alltid kvar i mitt huvud "tänk om". Sen fick jag träffa honom igen och kände direkt igen känslan som kom tillbaka. Mystiken med honom var något jag fastnade för, det gick inte att sätta honom i ett fack. Dem flesta killar man träffat under åren har varit väldigt lätta att se igenom. Men inte han. Den dagen som jag visste att jag väntade ett barn med honom dök en väldigt lustig känsla upp i kroppen. Väntar jag hans barn? Hur ska det gå? Vi kommer ju aldrig att bli tillsammans! Hur ska de gå att uppfostra ett barn tillsammans med 25 mils avstånd? När Otto väl landade i min famn och Kristofer kom för att hälsa på oss, pirrade det lika mycket i magen som det gjort dem andra gångerna som jag träffat honom. När han satt där på min soffa och fick hålla i Otto för första gången, livrädd för att tappa honom, stel och fast frusen. Det tog inte länge förrän jag kände att jag var kär i honom. Men vände blicken bort och intalade mig själv och sa haha åh nej herregud, jag är inte ett dugg intresserad. Men efter midsommaren så gick det inte att strunta i vad hjärtat sa. Kan idag säga att jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro trots alla motgångar i livet att jag skulle hitta mig en karl med fötterna på jorden, stabil, ärlig och sanslöst snäll som han är. Som står ut med mitt gnällande om disken och andra oviktiga saker. Du har gjort mig till den lyckligaste flickan på jorden. Och du är den perfekta pappan till våran son. Och som vi sagt förut, mot alla odds är vi tillsammans! Älskar dig!