knockeduplife

Känns som att det händer en hel del i mitt liv just nu, samtidigt som jag inte har något att dela med mig av. Dagarna flyter på i vanlig ordning och vi med dem. Otto har varit väldigt grinig den här sista månaden och det är väl därför som bloggen blivit lidande av det också. Är helt utmattad i huvudet. Men det känns genast mycket bättre bär pappsis kommer hem efter jobbet, lustigt att man kan vänja sig så fort att ha någon vid sin sida. Kan dessutom tänka mig att otto känner av min trötthet på dagarna, för så fort det blir fullt hus är han på skinande humör. Han har dessutom nu börjat krypa på knäna ordentligt, och klättrar på allt i vanlig ordning.

Slänger upp lite bilder från telefonen.

Fruktansvärd täckning här ute på landet, så jag har rent inte orkat börja skriva något. Otto däremot är det full rulle på och skulle kunna tippa på att han är inne i separations fasen. Han är för det mesta missnöjd, klänger efter byxbenen och man kan helt och hållet utesluta att gå in till ett annat rum om han inte ser en. Har väl hållt i sig i en månad nu ungefär så man kan ju undra när det har tänkt ge sig. Hur som, det vankas flytt igen. Det känns jätte kul såklart, men det känns fruktansvärt jobbigt att packa ner alla saker, dessutom har man samlat på sig ännu mer saker nu när man är två i hushållet. Annars händer inte så mycket, rummet i stugan är klart iallafall, ett litet projekt blev större. Men klart är de iallafall. Trivs riktigt bra här ute i brändön. Skönt att vakna upp till utsikt över havet.

Ha lite överseende med mitt stavande, touch telefon och buss går inte ihop.

Att man aldrig lär sig! Alla gånger som jag ska åka buss till Luleå "försover" jag mig. Jag har alltid hunnit med bussen, men minuterna hemma är det fart och fläkt på och saker flyger runt omkring mig. Och otto bara sitter och tittar på mig bär jag speinger mellan rummen för att packa ner dem sista sakerna. (glömmer ändå alltid saker). Men någonstans i det undermedvetna har jag alltid vaknat vid åtta, som att gud sitter där uppe och räknar ner minuter så att jag med nöd och näppe ska hinna med bussen. Sen kan jag ta och tala om för er att sminka sig på bussen där det skakar och guppar inte är det lättaste. Mascara på ögonlocken och ögonbryn som pekar lite varstans är väl inte hela världen. -herregud, jag har inte tid att sminka mig, jag har ett barn att ta hand om! Hade kanske kunnat funka om någon frågar. Nåväl på bussen är vi och det är ju huvudsaken.

Idag har Ottoman fått sin andra vaccin spruta. Och han var så duktig, ett väldigt litet skrik och sen var de över. Var betydligt mycket värre för mig. En timme efter att han fick sprutan tappade han dock orken totalt. Han har varit helt utmattad. Grinat och varit glad om vartannat. Än så länge har han inte fått någon feber men det kommer nog eftersom att han hade förra gången.

Imorgon blir det att kliva upp tidigt och ta bussen mot Luleå. Så jag hoppas verkligen att Otto mår bättre imorgon.

Är det kanske dags att uppdatera här?
Har haft "fullt" upp med annat den här sommaren än att sitta vid datorn och knappra. Har varit i Luleå det mesta av tiden. Inte mig emot. Har bara varit och haft det bra. Nog för att det faktiskt är riktigt skönt att komma hem ibland också, träffa vänner som har försummats min närvaro. Men jag kan lova er att det var väldigt längesen jag var så här lycklig, känns som att livet är komplett, jag har allt jag någonsin önskat mig. Och jag har haft så mycket tur att jag snart tror att gud kommer att straffa mig. Ska verkligen försöka att uppdatera här så ni får veta allt som händer i mitt underbara liv. Här är lite bilder av vad som hänt under tiden jag varit borta iallafall!