Ibland måste man tänka mer på sig själv än på andra. Det är något jag inte gjort särskilt ofta.
Man älskar sina föräldrar oavsett vad, men man kan inte alltid älska vad dem gör. Enligt mig ska en förälder vara stöttande och vara tillgänglig 24/7. Det ska inte vara tvärt om. Det är nog inte alltid så lätt att vara förälder men det är någonting som man inte kan skuldbelägga på sina barn eller självömka sig om inför sina barn.

Jag har fått höra självömkan under nästa hela min uppväxt, och där med har jag försökt vara den som ska "ställa" det till rätta med dem rätta orden och agerande. Däremot är jag inte den som går in i det tysta, får jag nog får jag nog. Men får dåligt samvete direkt jag sagt någonting som kan ha sårat och går direkt tillbaka till att vara stöttande.

Men det är nu när jag själv ska bli förälder som jag inser att jag måste sätta ner foten och säga ifrån. För det första behöver man lugn och ro, man ska inte behöva stressa eller oroa sig. Man har så mycket tankar och förväntningar inför det "nya" livet. Hur man ser sig själv som förälder, hur man vill vara, och sedan också oron över hur man kommer att bli. Min fokus ska ligga på mig och mitt barn, för det är där den behövs mest. Ska försöka njuta av dem sista veckorna som jag är själv och bara känner lilla knodden genom huden. För sedan är det dags att lägga all energi och tanke till lillen när den äntligen är ute. Är kanske inte över stolt över alla misstag man gjort tidigare, men kommer alltid vara stolt och göra allt i min makt för att ge det bästa till lillen. <3